Ulrikas värld

Tanken med den här bloggen var från början att jag skulle ha någonstans att få utlopp för tankar, idéer och lite frustration emellanåt. Nu har det gått nästan ett år sedan jag skrev något sist och det har sin förklaring. Min fysik har duktigt försämrats  - väldigt oduktigt med andra ord och jag har svårt att sitta ner några längre stunder. Jag har helt enkelt prioriterat att få mer ont av lek med Fantastiska Fanny än genom bloggeriet.

Nu har jag bestämt mig för att försöka blogga igen och vi får väl se hur det kommer att gå.

Lev väl!

//U

Jag vet. Jag suger purjolök på att blogga. Men det är sol och har sandlåda och Fantastiska Fanny är ljuvlig. Så det kan nog hända att ingenting skrivs på hela sommaren Fina Åsa Petersen kallar det för bloggstockning och det kanske är det det är.

//U

Dagarna rusar. Dottern är redan 15 månader och vi har bott nästan 1,5 år i vårt vackra hus. Och nu - mina vänner - börjar det här med mammaliv vara riktigt kul. Det händer så roliga saker. Och en sak kan jag säga - mina flickor har humor. Vilken enorm rikedom! Vips säger det så har dagen gått och magen ömmar av skratt

Lyx och lycka är att få upptäcka löv genom ögonen på en ettåring. Sanna mina ord. Då känns det nästan inte alls att hela kroppen gör skitäckligt ont.

//U

Såg en reklam för en intervju med Mikael Nyqvist, en så kallad trajler. Där sa han att “vi är många som vacklar på rutinens brant”. Något klack till i mig och jag började fundera. Ofta när kärlek går sönder eller andra relationer brister pratar man om att man står på ruinens brant men det är inte sant. Tror jag i alla fall. Vid ruinens brant samlar man sig och håller ihop. När närstående insjuknar och dör, ekonomisk kris etc. Då håller vi ihop. Tillsammans mot världen.

Det är snarare på rutinens brant det brister. Det är vid femtioelfte bytet i tvättmaskinen och hundratolfte dammsugarvarvet det är svårt att minnas det vackra. Det där som var så självklart. Utmaningen är att våga se rutinens brant i vitögat och ändå kasta sig ut i ett andlöst “jag älskar dig” med mjukisar och allt.

//U

Jag tillhör en av de i grunden övertygade socialdemokrater som faktiskt inte har ett annat alternativ. Det finns inte på min världskarta att vara något annat. I hela mitt liv - i alla fall så länge jag kan minnas - har jag ätit, andats och varit socialdemokrat.

Nu tillhör jag de kritiskas skara. De som inte längre vill vara medlemmar. Jag har funderat fram och tillbaka kring mitt medlemskap. Som icke-aktiv längre är medlemskapet mitt sätt att kunna uttrycka nöje eller missnöje. Det som fått mig att omvärdera medlemskapet är följande:

1. När alliansen i stort sett monterade isär socialförsäkringssystemet i höstas sa vi ingenting. Inte ett ljud hördes från socialdemokratin. Det enda som hördes var en hänvisning till en demokratisk process som pågick i partiet. Ursäkta? Förlåt? Behöver vi demokratiska processer för att stå upp för våra svaga och utsatta grupper?
2. I halvlek går vi plötsligt ut och berättar vilka vi ska regera med. Ursäkta? Kan man bara bestämma det utan att prata med partiorganisationen? Dessutom blev det sandlådecirkus av det hela. “Idag får du vara med men inte du. Eller förresten - jo, det får du men bara om vi får regera.. eller…”

Då kan man tycka att jag är inkonsekvent kring demokratiska processer. För mig är skillnaden klockren. I det första fallet handlar det faktiskt om socialdemokratins kärna. Att ge efter förmåga och få efter behov. I mina ögon är det ett svek att vi inte stod allra längst fram och vrålade när försämringarna genomfördes. I fallet med socialförsäkringssystemet handlar det om praktisk politik och riktiga människor.

I regeringsfrågan - å andra sidan - handlar det om det politiska spelet. Jag vet att det måste finnas och det är till och med riktigt kul men i organisatoriska frågor bör man föra en inre dialog och för att få trovärdighet är det enormt viktigt att “alla är med”.

Min kritik mot partiet har egentligen inget med Mona att göra. Jag är stolt över Mona - snacka om att resa sig på 9. Huruvida det pågår en intern kampanj mot henne eller inte låter jag vara osagt. Det stora problemet är väl snarare att så länge vi bara håller på med interna processer - demokratiska eller icke-demokratiska - förlorar vi slaget mot alliansen. Och vi är för bra för det. Så efter att ha velat hela våren har jag bestämt mig för att ändå minnas den där känslan i magen av att göra något rätt och fortsätta mitt medlemskap i partiet. Jag är socialdemokrat. Kommer alltid att vara och det är kanske i den vetskapen jag bör vara med och förändra partiet igen.

//U

Blev för några veckor sedan fotoutmanad av Nathalie. Så här funkar det:

Idag skulle och borde vår Selma, även känd som Vita skräcken, fyllt 5 år.

Så grattis tösen - saknar dig oändligt!

//U

Här kommer den ocensurerade listan över ålderstecken jag lider av:

1. Gråa hårstrån. Riktigt grå - riktigt många. Min frisör som är typ 19 och okysst såg rent förskräckt ut och gav mig krampaktigt en tid för färgning.
2. Ögonskugga. Det är inte riktigt lika lätt längre att få det jämnt och fint. Måste liksom spänna ut hela locket annars blir det randigt och veckigt. Vart kom de vecken ifrån - bara undrar?
3. Flerfärgade ben. Ja, lila och blå saker har börjat synas. Det räcker så.
4. Bitterfitta-tendenser. Gnäller och gnatar istället för att göra något åt saker.

Tro mig - ämnet kommer att fortsätta. Blir ju inte yngre direkt…

//U

Skammen har infunnit sig. Jag försöker träna genom att rymma hemifrån med mina stavar tidigt på mornarna. Det fyller två syften. Dels vaknar jag till och sedan kan jag i skydd av mörkret gå med mina skämsstavar. Nu har ett nytt fenomen infunnit sig. Musikskammen.

Jag har alltid haft en distinkt musiksmak och föraktfullt fnyst åt Britney Spears och hennes gelikar. Nu pumpar jag till min stora förvåning Agnes i lurarna på träningsrundorna. Fatta - Agnes. All min heder är borta och i huvudet sjunger jag så det dånar:

Reliiiiiiise me

//U

Vårt norrlandsbesök var ljuvligt på lite olika sätt. Alltid fantastiskt och alldeles underbart att få vara nära familjen. Det är för långt mellan gångerna som Fanny får träffa min familj. Med tanke på hur resan blev var det oerhört skönt att vara hos min ömma moder.

Tredje natten vaknade jag av att Fanny andades så konstigt och var alldeles brännhet. Feberfrossa och över 40 graders feber. Lätt forcerad tog jag av pyjamas och gav alvedon medan jag vyssjade mitt skakande barn. Mormor var cool. Helt cool. Hon har varit med en och annan frostnatt med egna barn men ffa barnbarn. Febern kompletterades med rejäl skrällhosta.

Tre dagar senare blev det akutbesök hos doktorn. Öroninflammation. Så nu har vi klarat av den första penicillinkuren. Det var väldigt skönt att ha mormor och moster till Fanny nära.

Fanny repade sig snabbt som ögat och blev sitt vanliga soliga jag igen.

Smilla Smula har dock haft paradisveckor. Älgar på gården och lekatter i ett gammalt garage. Hon rymde två ggr/dag och var borta ca 1.5 timme per gång. In kom hon som ett skott - an av gångerna hämtade vi henne med skoter. Kall och frusen och med isbitar hängande i mustaschen - men lycklig som få. Dock blev hon nog lite övermodig då hon sista vändan kom tillbaka med rispor på alla ben och magen efter skaren. Smilla har lite mer jakt än förstånd då reptilhjärnan slår på.

Summasummarum  en riktigt bra resa trots lite sjukdom och fartgupp med andra ord. Bloggandet är det si och så med men jag ska bättra mig…

//U